Francesca av Melina Marchetta
Publicerat den
Jag blir inte riktigt klok på den här boken. Gillar jag den eller gillar jag den inte? Först är det så rörigt. Det är för många namn och för många karaktärer för en sån här bok. Sen är det något med språket – det finns en distans där och kanske är det översättningen, kanske är det författarstilen. Bokens miljö är också främmande. Det utspelar sig på en katolsk skola i USA. Skolan brukade vara en pojkskola men har nu fått in ett gäng flickor också, vilket alla inte är helt överförtjusta i. Skoluniformer har de dessutom. Eftersom jag inte får någon vidare introduktion i omgivningarna utan redan verkar förväntas känna till kulturen blir det ett avstånd mellan mig och boken.
Med det sagt: ungefär en tredjedel in i boken blev jag fast och kunde inte sluta läsa förrän det var klart. Det är bra historia om en ung tjej, Franchesca, vars mamma inte låter henne ”begränsas av omgivningarna” och därför måste byta skola. Samtidigt får samma mamma ett ”litet sammanbrott” och slutar kliva upp ur sängen om morgnarna. Franschesca tvingas hantera ny skola, nya vänner och att inte veta vem man är medan hennes egen familj äts sönder innifrån av detta mörka sjuka som får hennes mamma att sluta äta, sluta prata och sluta gå utanför dörren. Kär blir hon också, såklart!
Favoritmening: ”Jag lyssnar på hans röst och resonansen fångar mig.” Så bra!
Trots att jag inte vet vad jag tycker om boken är jag förälskad i berättelsen. Historien har så många lager att det blir en sån där bok jag vill prata om. Den behandlar tunga saker och det händer både tre och fyra gånger att jag bara vill gråta. Så även om jag inte blir klok på denna bok, är denna bok så klok att den faktiskt får fyra tuggor av mig. Intressant och läsvärd.
/Jenny
