Pappersstäder av John Green handlar om Quentin och Margo, grannar och barndomsvänner. I tioårsåldern hittar de en man som tagit livet av sig och börjar efter det glida ifrån varandra. Margo är äventyrslysten och populär, med en aura av mystik omkring sig som gör att alla gillar henne och vill vara runt henne. Quentin har bra betyg, håller sig mest undan tillsammans med sina vänner Ben och Radar och fortsätter vara hemligt kär i Margo.

 

Det är sista året innan college och en kväll knackar Margo på Quentins fönster och ber honom följa med på ett pulshöjande uppdrag. Natten blir en av de bästa Quentin upplevt men morgonen efter är Margo försvunnen. Efter sig har hon lämnat ledtrådar och genom en Walt Whitman-dikt upptar Quentin jakten efter en tjej han alltid varit förälskad i, men aldrig på riktigt lärt känna.

 

Pappersstäder är en deckare där Quentin tar rollen av kriminalkommisarien som försakar sina övriga livsplikter och går helt upp i uppdraget att hitta den försvunna flickan. Men det finns en filosofisk underton som tilltalar mig. Quentin är en grubblare och ett tydligt tema genom hela boken är frågan om vi någonsin på riktigt kan se andra människor, eller är det vi ser hos andra egentligen bara speglingar av oss själva?

 

Jag är förtjust i böcker som sätter igång tankesmedjan och som ställer frågor mänskligt beteende i ett större perspektiv. Inte blir det sämre av att Quentin är smartare än mig och att jag imponeras av hans förmåga att nysta i ledtrådarna. Det är en helt klar läsvärd bok och jag ger den tre starka tuggor.