I tisdags tog jag min kollega Linda under ena armen och godispåsen under den andra, och gick på Divergent på bio. Jag hade inga särskilda förväntningar och blev glatt överraskad över hur bra jag tyckte filmen var och hur underhållen jag blev.

 

Filmen utspelar sig i en efterkrigstid i ett framtida samhälle där befolkningen är indelad i fem falanger. Medlemmarna av varje falang har olika egenskaper och mottot är "falang före familj". Alla sextonåringar ställs inför att välja sin falang och har till sin hjälp ett lämpligthetstest. Men testet fungerar inte på Tris. Tris är divergent och förutom att hon måste göra valet helt efter sitt eget hjärta, så ses divergenter som det största hotet mot den rådande freden.

 

Tris väljer De tappra och en extremt hård tid av både fysiska och mentala prövningar står framför henne. Det är dessutom livsviktigt att ingen upptäcker att hon är divergent, något som inte är helt lätt. Lite kär hinner hon såklart bli också, innan hon inser att den rådande freden snarare är ett krig i bidande.

 

Invändningarna som jag hade när det gäller boken kvarstår, men filmen bjuder på några pluspoäng: den är inte lika kantad av blod och död som boken och Kate Winslet har fått spela en vuxen kvinna, med både medföljande rynkor och åldrad figur.

 

Boken blev väl inte direkt hyllad av mig, men jag blev så uppfylld av mitt biobesök att jag börjat på bok två i serien nu - Insurgent. Japp, jag är Divergent-frälst. Fyra tuggor.