Jag läste ett blogginlägg på Bokugglan om den här boken. Och försök hänga med nu: hon hade ironiskt nog för höga förväntningar på den här boken om att ha låga förväntningar, varpå jag i min tur inte hade några förväntningar alls och blev mycket glatt överraskad.

Emanuel Kent har precis börjat nian och hänger mest med Tore. Det har liksom bara blivit så att Emanuel och Tore hängt ihop och varit konstiga tillsammans. Tore går jämt runt med gummistövlar, har fiske som sitt stora intresse och bryr sig inte nämnvärt om vad andra tycker och Emanuel är bara konstig. Han KAN inte låta bli att säga och göra konstiga saker, det är bara så.

 

Emanuels filososofi går ut på att ha så låga förväntningar som möjligt för då kan man inte bli besviken. Vilket skiter sig första dagen på sista året i högstadiet. För man har nästan alltid förväntningar, även om man inbillar sig motsatsen. Det här året verkar dock något hända - det börjar en ny tjej i klassen och när Tore blir borta från skolan får Emanuel plötsligt möjlighet att "utveckla sin potential".

 

Det är roligt att jag fnissar för mig själv på bussen. Och det är så allvarligt att jag känner det i hjärtat. Jag älskar karaktären Emanuel Kent och hoppas att det blir fler böcker med honom. Jag är inte redo att ta farväl efter denna allt för korta mysfnissiga bok. Åsa Asptjärn gör en mycket bra debut och jag håller utkik efter hennes nästa. Fyra av fem tuggor!