För dig som gillade Hungerspelen...
Publicerat den

Rör mig inte
Tahereh Mafi


Hon har suttit inlåst i 264 dagar. 
Vita stenväggar, och drömmar om en fågel. 

Juliettes beröring är dödlig, och ingen vet varför. Ingen får röra henne, och ingen får träffa henne. Har hon tur får hon mat en gång om dagen. Hon kan höra skrik genom de tjocka väggarna, skrik från andra patienter på mentalsjukhuset. 
Är de det hon är? Galen? Nej Juliette är inte galen. 
På dagarna sitter hon och ser ut på den döende världen. Det finns inga blommor längre, inga djur. Molnen har fel färg, och människornas samhälle är splittrat och svält och sjukdomar decimerar befolkningen. Återetablissemanget sa att allt skulle bli bra, men människor dör som flugor och det ryktas om krig. 

En dag släpps en pojke in till Juliette, en pojke med välbekanta blå ögon. 
Hon känner honom. 
Den enda som ställde upp, den enda som fanns. Minns han henne? 
Adam. 


Detta är ännu en dystopi, som tillsammans med fantsy, är en av mina favoritgenrer. Språket är fantastiskt bra, och du som läsare kan verkligen leva dig in i Juliettes tankar och känslor. Den är sorglig, den är vacker och den är vansinnigt spännande! Tyckte du om "Hungerspelen" så kommer du att älska den här, helt omöjlig att lägga ifrån sig!
 
/Linnéa 
 



Half bad av Sally Green
Publicerat den

 
  Som omväxling är det fantastiskt roligt att läsa om en manlig häxa! Nathan är inte vilken sorts häxa som helst, hans mamma är en vit, god häxa och hans pappa....ja hans pappa är en riktigt, riktigt ond häxa....
 
 Redan när boken börjar är den rätt obehaglig, Nathan är inspärrad i någon slags bur och övervakad av en kvinnlig häxa. Han måste träna hårt, springa varv efter varv på en bana, lyfta tungt och hjälpa henne med diverse saker på gården där han hålls fången. Om han försöker rymma straffas han brutalt.
 
Så småningom förstår man att Nathan övervakas för att hans pappa är den ondaste av onda och man vill se om Nathan är ond som sin pappa eller god som sin mor.
 
Nathan både fruktar och längtar efter sin 17-årsdag eftersom det är den dag då alla häxor får tre gåvor, tre magiska krafter. Han undrar vilka krafter han ska få, men framförallt VEM som ska ge honom hans krafter eftersom hans mamma är död och hans pappa är försvunnen. Och, det sägs att de som inte får de tre gåvorna död...
 
Nathan behöver hitta någon som kan ge honom gåvorna och självklart vill han även befria sitt livs (men förbjudna)kärlek Annalise.
 
Det här är ingen bok för veklingar, det är våld och slagsmål och man mår nästan illa när man läser om hur mycket stryk som Nathan får av Annalises bröder när de upptäcker att hon och Nathan trotsar förbudet att ses. Men det är så spännande och så välskrivet och jag LÄNGTAR efter uppföljaren som kommer snart! Half bad ger jag 4 tuggor.
 
 
/Karin
 
 



Prodigy av Marie Lu
Publicerat den

 Nu har jag läst klart den! Lovade att komma med en liten rapport, så det gör jag nu, (efter att ha STÄCKLÄST!) Och då förstår ni ungefär vad betyget kommer att landa på...; )
 
 Jag trodde ju att andra boken som vanligt skulle vara lite sämre än den första, kanske lite seg och en sträcka till den sista boken i serien. Men så var det INTE kan jag upplysa er om!
 
 Prodigy tar vid ganska direkt där Legend slutar, det har typ bara gått en vecka sen June och Day lyckades fly från Republiken. OBS spoilervarning!!!
Alla tror att Day är död, men ni som läst Legend vet ju att det i själva verket var hans bror John som blev avrättad i stället för Day. June har efter sitt förräderi mot Republiken blivit Republikens mest eftersökta person. Day har ont i sitt ben och i ren desperation söker han och June hjälp hos Patrioterna som lovar att hjälpa Day med hans ben samt rädda hans bror Eden. I gengäld har Patrioterna ett krav- de vill att Day och June ska hjälpa till att mörda den nya elektorn Anden...En djävulsk plan sätts i verket, men kan Day och June verkligen lita på Patrioterna?
 
Åh, så spännande den är! Och romantisk. Jag älskar att inget i boken är svart eller vitt, förutsättningarna ändras hela tiden liksom lojaliteterna. Day och Junes relation beskrivs så fint och båda reflekterar hela tiden över sitt förhållande till den andre. Att boken slutar på ett sånt sätt att man helt enkelt måste kasta sig över sista delen, gör mig ingenting, nu måste jag bara veta hur det går för Day och June och med det politiska spelet. Som jag säkert skrivit tidigare är jag inget fan av dystopier, men det finns några få undantag och det här är klart ett sådant! Därför ( inte helt oväntat kanske; )) får Prodigy 5 tuggor av mig!!! Och nu ska jag plöja igenom den sista delen Champion också....
 
 
/ Karin
 
 
 
 
 
 
 


Tidigare inlägg