"Metawars av Jeff Norton är något så uppfriskande som en modern fantasy-ungdomsbok som inte är en triologi" tänkte jag. Och kunde inte ha haft helt fel. Eller ok, det är ingen triologi för det kommer komma fyra delar. Men det är i alla fall inte fantasy. Det här är actionspäckad, handlingsorienterad science fiction.

Jonah Delacroix lever sitt liv i två världar. I den riktiga världen, en söndrig och smutsig framtid, bor han i en busslägenhet tillsammans med sin teknikrädda mamma och äter atrificiell mat på påse. Men det är i den virtuella sfären, Metasfären, som han trivs bäst - det är där han går i skolan, det är där hans avatar kan flyga och det är där han känner sig fri.

 

Det pågår ett krig mellan Väktarna och Millennialerna om vem som ska kontrollera Metasfären. Jonahs pappa arbetade för Millennialerna och dödades av Väktare så Jonah är säker på vilken sida han står på. Tills en dag då han möter sin döda pappas avatar och kastas in i ett rejs mellan de båda världarna. Han inser att allt inte är fullt så enkelt som han trott och kampen efter sanningen har börjat.

 

Om man tycker om väldigt handlingorienterade böcker kommer man gilla det här. Man får väldigt lite inblick i Jonahs inre känsloliv. Visst, en och annan tanke får vi ta del av, men något djupare porträtt är det inte. Hela boken är snarare uppbyggd som en film, med tydliga klipp mellan olika scener. Jag förstår inte varför det här inte från början är ett filmmanus. Allt är väldigt visuellt, och jag läser en bok men i huvudet blir det film.

 

Personligen är jag inte så förtjust i den typen av böcker. Då kan jag hellre se filmen (vet inte om det blir en men det är helt klart upplagd för en... eller fyra). Poängen med en bok för mig är att genom språket få ta djupare del av karaktärer och uppleva det där som särskiljer böcker från filmer. Även om den här boken har en helt klart godkänd story så saknar den både språket och djupet. Av mig blir det bara två tuggor av fem.